Damerna åkte på en blytung förlust i YA-cupfinalen mot Sjöbo. Töserna var alldeles för nervösa för att överhuvudtaget kunna visa upp det spel man behärskar. I dag gör man tyvärr årets sämsta prestation.

Första femton minuterna hände inte mycket, men i den sjuttonde minuten gör Sjöbo matchens första mål. Hanna gör en kvalificerad enhandsräddning innan returen petas in. Efter en halvtimma sitter tvåan, och två minuter före paus sitter trean. Halvleken präglas av nervösa och stillastående spelare i Köpingebro, och från sidan känns det tråkigt att töserna inte får visa upp hur duktiga de egentligen är.

I andra halvleks inledning får vi lite hopp. Töserna är snabbare till boll och Peter och Tommys samtal i halvlek verkar ha gett effekt. Vi skapar ett par chanser och en hörna utan att riktigt få till den där riktigt farliga målchansen. Efter en kvart tar dock Sjöbo över igen, och sen är vi aldrig riktigt nära.

Efter 62 minuter rullar Sjöbo upp på högerkanten och gör ett fint inspel längs marken som resulterar i 4 – 0. Förvirringen är stor bland spelarna i KIF, och ovanan att inte kunna prestera är tydlig. Alla vet att inget fungerar, men samtidigt är ingen förmögen att göra något konstruktivt. Allting låser sig, och åtta minuter före full tid gör Sjöbo ytterligare ett mål.

Matchen är bara att glömma, och nu tar vi lite snack på fredag och grillar och har det trevligt istället. En sak kan jag nog lova: Nästa final, ja, det kommer att bli fler, kommer töserna garanterat inte vara lika nervösa. Nu är samtliga en erfarenhet rikare, och det är alltid något. Det här damlaget är ett så härligt och sammansvetsat gäng så de kommer garanterat igen.

Många var det säkert som var besvikna denna kväll i Svarte, men vi ledare vet att spelarna kan betydligt bättre, och varför inte visa det när serien drar igång i augusti. Hanna fick priset som Köpingebros bästa spelare, och det var glädjande att se Hanna jobba in i det sista.

Slutligen måste vi även nämna Sara. Tre minuter före full tid trampar Sara otäckt snett med högerfoten. Smärtorna var så svåra att det knappt gick att lägga ett tryck, men tillslut fick vi på ett rejält tryck som stoppade den värsta blödningen. Vi får avvakta akutbesöket på lasarettet och morgondagens besök på Rehab. Vi hoppas alla att det bara var en rejäl stukning, och att Sara är tillbaka i augusti.